Det är tidig morgon och jag är vaken, trots att jag inte borde vara det när jag ska bra hemma och vabba.
Men jag kollade lite bilder och kom över mina absolut favoritbilder… Och när jag ser dessa kan jag för det första inte fatta hue jag o Donna kunde låta denna formen rinna ut i sanden, och hur vi nu kan vara i så sjukt dålig form fortfarande.
Vill därför dela med mig av dom med en liten historia till. ❤️
Denna bilder ger mig känslan av hur stark kärleken är till min fina Donna. Oavsett hur livet än går, så finns hon där. Och aldrig att jag gör mig av med henne oavsett hur lite tid jag än har.. Det blir bättre!
Denna bilden, likt den sista är tagna på sommarbetet vi hade i flera år. Ett super stort bete där vi själva fixade o skötte hästarna. I mitten låg en liten paddock som reds flitigt i..
Den bilden har min kära sambo Pontus tagit åt mig.
Denna underbara bild har min väns bror tagit, under en Hubertusritt som jag och Margit höll för nått år sen. Vi ordnade med reklam ett tag innan och till vår stora glädje var det många som anmälde sig. Margit va superduktig och fixade med parkering, mat och betalningar osv. Världens bästa margit.. ❤️
Donna va piggare än någonsin, vilket syns på bilden! 😆
Denna bilden har min Goa Millan tagit sittandes i hörnan i paddocken på sommarbetet. Hon blir automatiskt lite fotograf till mig när jag rider o hon är med i stallet.. Kanske blir hon mästerfotograf som vuxen sen? ^^ När denna älskade bild togs var vi såå fina i formen.. Tränade för dressyrtränare och matchade utrustning som hobby. Oj vad jag saknar det.. O nu steg min motivation verkligen till tusen av o göra detta inlägget.
Dock får jag som vanligt en sorgsen känsla med… På dessa bilderna var jag hemmamamma och fick in pengar genom att sälja pannband och tatuera. Jag hade all tid i världen att bara njuta, rida, matcha.. Men även städa, inreda o mysa, Ta hand om familjen..
Läget där var helt annat, mkt mer tid för livet och för Donna. Nu går livet ut på att jobba, vilket ochså är anledningen till att jag verkligen satsar på allt jag kan.. För att någon gång nå dit igen till det livet jag en gång hade.
Det är inte för sent!
jannikesryttarhalsa.wordpress.com 